Jag har egentligen aldrig varit samlare – varken som barn eller fram tills dess jag fyllde 40 år.
Det intressanta med livet är att man aldrig riktigt vet vad som väntar framöver, eller vilka omständigheter som påverkar och formar ens utveckling och framtid. Allt runt omkring förändras hela tiden. Det är den egna viljan och förmågan att göra något av dessa förändringar, som skapar nya förutsättningar och möjligheter i livet.
I augusti 2003 köpte jag min första dalahäst. Månaderna innan hade mitt liv kraschat då jag mer eller mindre höll på att arbeta ihjäl mig. Tack vare min kloka fästmö Anette vände livet på några intensiva minuter under den öländska sommarsolen, sittandes på en allmogestol, som var inropad timmen innan på auktion. Träkänslan från den gamla stolen kröp in i kroppen och jag fylldes av en vördnad och ödmjukhet inför känslan. Hjärtfrekvensen och andhämtningen avtog. Den krampfulla stressen lättade. Än idag kan jag inte riktigt förstå eller förklara vad som hände eller det jag kände. Jag vet inte annat än att där, den dagen, på den stolen, vände mitt liv. En trött kropp och själ hade hittat hem i ett rus av träkänsla.
På väg hem från Öland florerade tankar om det gamla, det genuina i Sverige och om träkänslan jag upplevt. Tankarna vände mot barndomens glada minnen från Tällberg och Dalarna. Jag kunde inte dra någon annan slutsats än att jag behövde gamla slitna dalahästar för att leva och att kunna andas.
I efterhand kan jag konstatera att det var tur att mitt fiskeintresse inte varit överdrivet stort så att sökandet inte vände sig mot gamla maskdosor av trä istället…
År 2006 träffade jag Orsa-sonen och kulturfilmaren Anders Hanser, som hade visionen om en dalahästfilm…